Förväntan

Förväntan

Det pirrar liksom i kroppen, man vrider sig av och an, vaknar kl 4 på morgonen och undra om jag försovigt mig? Kl 8 öppnar liften när behöver jag åka till backen för att vara först upp? Har jag jag alla grejerna? Det är mörkt ute…

Vintern har verkligen tagit sig sin tid att knacka på dörren för att till slut med dunder och brak välla in över vintersverige och Åredalen!

Jag har i tidigare bloggar skrivit om hur busvädret kan vara i Australien och banne mig om inte Kung Bore har varit på surfsemester och lärt sig ett och annat från sina polare där under. Nu har han verkligen dragit på med en regäl show!

Så laddad! Lilla franska princessan(min Clio Sport) regält begravd under mycket fin snö som i snabb fart kommit med vinden. Efter mycket borstande och vägletande hittades både bil och väg.

Vid VM 8:ans dalstation blåste det regält och efter lite förfrågande så var det helt klart att något Gästrapp var det inte att tala om! Ridå! Det av slö start på vinterns uppdämda skidbehovet måste få utlopp!

Duveds backes lift skulle visst denna regält blåsiga morgon snurra.

Grädda bakeri gjorde sitt till för att få liv i skidglädjen efter besvikelsen av att inte få åka svartbacke som start på vintern i Sverige. Lokalt rostade bönor i kaffet och kanelbulle från himlen gjorde mig glad och satte fart på ekipaget till Duveds Hamrebacke.

En skara djupt motiverade entusiaster trotsade elementen och med dödförakt slängde de sig utför Hamrebacken nedre del. För de som nu inte har haft nöjet och utmaningen att tackla denna av naturen formade utförslöpa måste nu inse svårighetsgraden, den interlektuella förmågan och framförallt hur fantasin ställs på svåra prov att efter ha åkt ca 100m fallhöjd grönbacke för den hundrade gången och fortfarande lyckas komma till slutsatsen att det här är det roligaste som finns!

Det var också en mycket social företeelse för ju längre backen var öppen ju fler entusiaster sällade sig till skocken som med förväntan i blick i en allt längre kö väntade för att åka de åtråvärda sekunder av adrenalin(nåja), fart(allt är relativt) och skidglädje(absolut).

De var mycket roligt och se hur olika individer på sitt sätt lyckades ha underbart kul och mycket påhittigt åkte ner på en del av Hamrebacken som vanligtvis tas i 2 sväng på väg till liften eller kanske fikat.

Kung Bore vet hur att skapa förväntan, spänning och en känsla av att jag som skidåkare aldrig vet hur morgondagen kommer att te sig. Jag tror att det är en av sakerna som gör att skidåkning är så kul och intressant. Det är helt enkelt omöjligt att säkert förutse vad fjällvädret och snön kommer att vara och hur dagens äventyr kommer att bli. Planerna som gjorts upp måste helt enkelt vara så flexibla och uppfinningsrikedommen så rik att skiddagen kan göras underbart kul oavsett om det blåser småspik och sikten är noll.

När det blåser järnet på kalfjället så måste ju snön helt enkelt hamna någonstans. Kanske i en fin granskog som skapar en liten oas där snön hamnar, granarna skapar skydd mot elementen och snön ligger djup. Så gött!

Tyvärr så är sittliftar designade så att de hänger ganska högt upp i luften och därmed ofta lyckas hamna i ett vindöga som gör att liften inte går att köra när vinden inte är snäll.

Vi vill ju upp på berget och det är så klart mycket frustrerande när den jäkla liften inte snurrar… Go ankarlift!

Att efter ha haft riktigt kul i grönbacke med futtiga höjdmeter, när så Gästrappet följande morgon slog upp sina portar så var det med en underbar känsla som jag som ensam skidåkare lekte mig nedför backen. Pudersnön som av vinden drivits in på den pistade backen var mycket mjuk och fin. Det var bara det att i ivern av att få utlopp för den uppdämda entusiasmen så kanske jag skulle ha varit lite mer förberedd på att den faktiskt var där! Goa carving svängar i fin pistade backe där jag känner fartens energi genom mina trampdynor och fartenvindes vin som ökar. Denna energin blir ganska olik när snön ligger djup och kommer snabbt emot en! Futtirackan vilket uppvaknande!

Några inte alltför eleganta manövrar senare och taktiken nedför backen ändrad.

Stenhårda kanonsnö varvad med fin Utah-kvalitetssnö för att sedan förbytas i karaktär när jag glider under de vildt sprutande Jetmotorliknande snökanonerna.

Jag antar att vi pratar om tidiga vinterförhållanden. Mycket fostrande.

Att vara skidentusiast innebär att efter en natt av taskig sömn, störd av förväntan inför säsongen första riktiga skiddag stå ensam i en parkering långt innan solen går upp. Att ta på sig pjäxorna som nu är regält kalla och faktiskt ganska ovilliga att böjas sig på något hjälpfullt sätt är också prov på ens entusiasm.

Belöningen av att strax efter kl 8 sitta ensam i en stol för 8 skidåkare på väg mot en backe utan ett spår och känna förväntan byggas upp utav tankarna som far igenom ditt huvud. Hur kommer snön vara? Kan jag fortfarande åka skidor? Varför sitter jag här ensam? Är jag klok i huvudet? Hur kan jag få fler polare att dra sig ur sängen kl 6.30 en lördagsmorgon för att åka säsongens första underbara åk?

När den av enormt många lumens av strålkastare välbelysta backen börjat få sitt naturliga ljus från vår kära sol så började den också befolkas av mer eller mindre nogräknade skidåkare.

Att göra jämförelse med kossor som under vintern fått stå stilla i sina boxar och sedan släpps ut i det beromda kosläppet på våren är nog en passande beskrivning på en stor del av skidåkarna i gästrappet idag! Gösses!

För att överleva en öppningsdag i Åre efter en snöfattig början på vintern beakta följande överlevnadstips.

-Stanna på sidan av backen och där du syns, annars kommer du ha två parallella skidbreddbreda märken instansade i din kropp från Kalle kanon som just kört över dig!

-Värm upp och låt farten komma senare i vinter när skidvanan ökar.

-Om du lyckas med konststycket att med minsta marginal undvikit att köra över en skidåkare, stanna och ursäkta dig och fråga om allt är bra.

-Om du känner att du är kategorien skidåkare som gärna kör järnet nedför backen oavsett om backen är proppful med skidåkare eller ej, kanske du skulle ta ett informativt samtal med en akutläkare och förevisa dig om hur lång konvalecensperioden är på t ex en knäskada, axeldislokation eller värre.

Nu är det så att många åker säkert och hänsynsfyllt men likväl finns det många som borde tänka till hur en framfart i en backe med många skidåkare på trevligaste sätt kan gå till.

Till suvende og sidst så är vi alla ute backen för att vi älskar att åka skidor och ha kul med våra vänner. För att göra det på ett trevligt och framgångsrikt sätt i det långa loppet måste vi ha respekt för varandra, berget, farten och att vi alla njuter av berget på vårt eget underbara vis.

Krama varandra i backen!

Ha det så kul i vinter!

Björn