Zweitausender
Kitzbuhel här åks det fort!
Tänk dig att i hundra knyck landa ishård brant för att med blind sikt i regält frånlut göra 90graders sväng utan att hamna i det staket du med en halvmeter just undvikit! Starten på åket gick från 0 till hundra under några få sekunder och sedan dess har du utsatts för krafter från alla håll som alla försöker dra dig ur kurs. Tack och lov får du vila i luften när du förhoppningsvis siktade mot rätt lada på andra sidan dalen i din strävan att flyga åt rätt håll utöver den blinda kanten. Dina ben bränner av mjölksyra när skidor och ben som AC/DC trummisens pinnar hamrar mot den stenhårda backen. Givetvis med 35 graders från lut. Din känsla av lycka över att ha lyckas överleva så här långt i denna 2 minuters mangling byts mot skräck när du med ben skrickande efter syra pekar störtloppslaggen nedför Zielhang rakt ned mot sluthoppet i 135knutar. Vad som på tv såg ut som en lite knöl är nu vid närmare titt en regäl kulle som en ansats i en åt skogen för stor backhoppningsbacke. Skillnaden är att du ska försöka hoppa så kort som möjligt… Lätt sagt i 135 knutar fladrandes nedmot sista kanten med en karnvalspublik skrikandes i öronen. Efter att ha gjort din bästa högfartsBoklövsimitation med ok landning lyckas du med fartvindens orhörda bromseffekt som hjälp upprätt stående få stop på ekipaget. Med bulltande hjärta, skrickande ben och med adrenalinet sprutande ur öronen så ser du tillbaka upp mot de mest krävande 860 fallhöjdsmetrana du som störloppsåkare någonsin gjort!
Bode klarade inte den kurvan... Staketet nästa...
Naturligtvis är ovan skrivan stycke helt uppdiktat men efter att ha åkt Hahnenkamms Streif och i detalj fotat och studerat denna världens värsta störloppsbana så är det med mycket mycket beundran som jag gör mitt tafatta försök att beskriva vad som kanske går igenom en vettskrämd störtloppsåkares huvud när de åker nedför banan. Jag har som skidcoach den stora förmånen att få jobba med Fredrik Nyberg som faktiskt har tävlat på Hahnenkamm. Jag frågade om han var rädd att åka nedför banan? Fredrik svarade att han inte direkt var rädd men så klart hade en enorm respekt för baran. Han sa att det var med lite förväntan som han åkte utför kanterna för första gången och inte riktigt visste hur långt han skullu flyga. Fan trot…
Kitzbuhel har nu andra backar än Streif som är mer underbart utmanande om än inte med hjärtat i halsgropen varje sväng som störtloppsbanan. Vintern har i år hållt Alperna i ett järngrepp och det har varit mycket snöfall följt av kallt väder. Mycket bra utgångsläge för bra skidåkning med andra ord. Kitzbuhel är känt som en utav den moderna alpina skidsportns vaggor med mycket starka traditioner. Du behöver inte gå särskilt länge i Kitzbuhl för att känna att orten verkligen andas och lever skidåkning. Var du en är så ser du underbart vackra fjäll, gamla alphuttes och fina skidbackar. Traditioner och gemytlighet i all ära men Kitzbuhel har under de senaste åren utvecklas till en utav världens mest avancerade och högteknologiska skidorter i världen. De 8 och 6 sitsiga stolliftarna ansluter med fint preparerade backar till andra system med enorma gondoler. Många av senaste snitt med stolsvärme, vindruta och högsta fart. Tillsammans binder de ihop dalarna och du kan färdas mycket långt på kort tid och naturligtvis åka enormt mycket skidor. Det kanske bara är jag som är puckad men varför hamnar jag trots alla fina liftar med finesser på en gammal tvåstol högt upp i området långt bort från all ära och redlighet.
Svaret heter Zweitausender och är en lift som leder till en dal som väl kvalificerar sig som en utav de där dalarna som om jag som skidåkare fick välja en dal som jag fick åka under resten av mitt liv skulle välja.
Den dalen har en naturligtvis en underbart pistad brännar pist som inte bara är lång utan också bred så det i princip går att åka hur fort som helst. Pisten blir också brantar ju längre det går och det verkligen känner att det inte är pisten som sätter begränsningen utan du själv…
Drömberget har naturligtvis också en massa off-piste med både öppna ytor, klippor att hoppa från och rännor att bränna i. Allt med underbar kallsnö förstårs!
Skogen på andra sidan liften är natrurligtvis så där fin, brant och lagom öppen så att snön hamnar där fint för mycket åknöje och kul äventyr.
Gött det här med skidåkning…
Hadet så bra i backen!
Full fart! /
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
"Förstå skidåkning" En skidnerds bekännelse.
En skidnerds bekännelse.
Bra alpin skidåkning är en rörelse som bedrivs på två skidor nedför ett berg där skidåkaren med en vettig taktik och rörelser som tar henne dit hon vill på ett kul och skönt sätt.
Om vi börjar med rörelse. Den balans vi som skidåkare använder kallas dynamisk balans och innebär att vi rör på oss hela tiden när vi åker för att vara i balans och få skidorna dit vi vill. Slutar vi att röra på oss så kommer vi för eller senare att hamna i problem eller åtminstone får vi jobba mer än nödvändigt.
Vi rör oss som skidåkare i många plan. Vi sträckor och böjer kroppen, vi lutar sida till sida och vi rör oss fram och bak i relation till skidorna och fötterna.
Det är ju inte naturligt att spela tennis heller men vi lutar oss gärna in mot bollen för att vara i balans när vi klipper till den! På samma sätt så måste vi möta farten som vi uppnår på våra skidor. Om vi glider nedför backen utan att ta i beaktning hur vi står och vad som kommer ske så kommer vi hamna bakom fötterna och ur balans.
Just denna inledande rörelse in i svängen är en nyckel till bra skidåkning.
Om jag under min sväng blir låst och stoppas att röra mig inåt svängen så kommer mina svängrörelse att stoppas och skidorna bete sig konstigt.
Vill jag variera svängen så är det bara att utnyttja rörelserna över en kortare eller längre tid beroende på hur stor jag vill ha svängen.
Bra skidåkning kommer tillbaka till grunderna och basfärdigheterna. T ex Om jag som skidlärare kan utföra en fin skön sväng i en blå backe så använder jag mestadels samma rörelser som världscup åkarna gör i en storslalomsväng. Skillnaden är naturligtvis hur mycket kant och vilken fart som rörelserna utförs. Vad som är detsamma är ändå att våra kroppar är mer lika varandra än olika och Hans Olsson är lika intresserad att åka skönt och effektivt som du och jag är intresserade av att njuta av vår skidåkning under många åk.
Rörelserna ska alltså utföras på ett skönt sätt.
Samtidigt genom en sväng försöker jag åka skidor så att mina underben följer varandra på ett fint och parallellt vis. Om jag gör det så kommer jag att kunna röra mig bra och fint genom att luta mig succesivt mer in genom svängen.
Så för att summera.
Sträck regält in i svängen med parallella underben. När detta görs så är det skönt att slappna av innerbenet så att just underbenen blir parallella. Innerbenet böjs därmed mer och mer under svängen så att rörelsen innåt svängen kan förtsätta.
Svängväxlingen sker helt enkelt av att jag söker mig till den nya ytterskidan samtidigt som jag planar ut mina skidor när jag sträcker det nya ytterbenet.
En del åkare som Lindsey Vonn håller kroppen nära backen när hon växlar och böjer då på benen i stor grad. Denna taktik kan kallas för utjämning eller lågavlastning. Liksom nedan när Andreas Jonsson växlar sin svänga mellan några puderpucklar i Åre.
Andra åkare låter kroppen komma upp mer över backen när de växlar sväng. Detta kan också vara mycket situationsanpassat och det är helt enkelt upp till åkaren att göra vad som känns bäst för mig som person. Båda rörelserna går att göra mycket effektivt och har sina egna fördelar.
En sträckning av benen som gör att kroppen kommer längre från backen är lite lättare att tajma och kräver inte lika mycket flexibilitet från åkaren. Den innbär också att åkaren med lite ansträngning kan motstå stora krafter. T ex när du går in i en lång sugande sväng i hög fart.
Eftersom kroppens massa inte behöver gå upp och ner så kan benen och skidorna bli snabbare i sin väg till andra sidan. Denna teknik kräver mycket flexibilietet av åkaren och tajmingen kräver träning. En rätt utförd svängväxling med utjämning medför enorma krafter och minimalt kraftförlust när skidan med tryck kan låts skära tidigt innan fallinjen och jag som skidåkare gasar järnet i fallinjen. En duktig skidåkare på skär strävar efter maximalt tryck i fallinjen så att man inte behöver kämpa mot själva backen utan kan röra sig in i nästa sväng när skidorna skär in under kroppen.
Det är alltså kroppens anatomi samt vilken typ av sväng vi gör som avgör hur vi ska åka. Vi kommer nu tillbaka till att hoppa nedför den ovan nämnda muren i början av stycket. Utsträckta ben som böjs när vi motstår krafterna genom att böja benen som fjädrar mot en stark över kropp. Svårare än så är det inte.
Kör hårt i backen!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
HÄNGIVNA SKIDLÄRARE
HÄNGIVNA SKIDLÄRARE
Vad är det som gör att en hängiven skidåkare ger sitt allra yttersta för att skaffa sig kunskap för att på bästa sätt sprida sin passion till andra skidåkare?
Att det skulle vara givande att arbeta på SLAOs skidlärarkurs det hade jag vid min själ hoppats, men att att se med vilken vilja, passion och hängivenhet som skidlärare under två veckor har gett järnet, har med besked överskridit mina höga förväntningar.
Att se med vilken hängivenhet och entusiasm detta underbara gäng skidlärare har tagit sig an sin kurs, sport, passion och yrke gör mig som person mycket ödmjuk och glad och jag hoppas verkligen jag kan hjälpa dem på bästa sätt.
Drivet att lära sig mer av passionen skidåkning innefattar naturligtvis att bli en duktig skidåkare samt att förstå hur det hela hänger ihop rent tekniskt. Det innefattar också och än viktigare hur man på ett inspirerande och kul sätt kan underhålla och utveckla en passion för skidåkning hos hugande entusiaster.
Motivation och passion måste underhållas, är unikt och helt fantastiskt!
När Iron Maiden röjer i The Fear of the Dark så är det med en energi som bara måste ut och som är helt otroligt medryckande. Att känna ett speciellt driv för något, en vilja fullkomligt känna att det här vill jag satsa på, det här vill jag, det här jag bli bäst på!
Att som coach få den stora förmånen att hjälpa männskor i att utveckla i sin passion är som att gå på en rockkonsert och bli del av en energi och en gemenskap som delas i nuet!
Det underbara i kråksången är att det inte behöver vara en tävling utan det går att utvecklas och bli bättre tillsammans. Det går att vända på det och säga att förutsättningen för att bli riktigt bra är att vara ödmjuk och ta hjälp från skidkamraten bredvid.
Gemenskapen som skapas mellan deltagarna under instruktörsutbildningarna är mycket speciell. Under en vecka(eller nu 2 för merparten av deltagarna) så går utövarna genom många faser och starka upplevelser som skapar starka band och en mycket stark gemenskap. Om du utbildas och testas i något som du verkligen brinner för och känner en stark passion för, så blir utbildningen och testen än mer personliga och rädslan för att misslyckas vägs mot självförtroendet att lyckas. Vad som gör att du fullt ut kan lyckas, slappna av och ge järnet står mycket att finna i den omgivning som du finner dig i. Känns det att stödet från kamraterna är där och de tror på dig så finns alla chanser att lyckas.
Skapas det en skön stämmning, en miljö där individen trivs och har kul så finns det inga gränser hur bra det kan bli.
Denna stämming och miljö kan finnas varje gång jag med kamrater går ut i backen. De är bara att vi som skidåkare ser till att den är där och att jag verkligen uppskattar mina skidkamrater.
Njut med full fart i backen med skidpolarna!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
Underbar skidåkning är underbart kul!
Att åka med ungdomar som älskar sin skidåkning är det bästa som finns. Att se leendena när ungdomarna kommer upp gång efter gång är helt underbart!
Efter att ha arbetat utomlands i 12 så var det med spänning som jag såg fram emot en vinter arbetandes och skidandes i Sverige.
Om jag hade högt ställda förväntningar vad gäller svenska skidåkares hängivenhet och glädje över skidåkning så har det överträffats med råge!
När jag hjälper ungdommar i sin skidåkning i Nyberg racecamp så är det med stor glädje som jag ser hur dessa alpinungdommar tas sig an sin skidåkning.
Fredrik Nyberg som har en enorm skidåkningserfarenhet från all sin skidåking med bl a12 år i första startgrupp i storslalomvärldscuppen har lyckats med konststycket att förmedla underbar skidåkning på ett sätt som ungdomarna fullkomligt älskar. Vilken tradition! När nya ungdomar kommer till lägren så ser de vilken entusiasm utövare och coacher ger sig in i skidnörderiet som är skidracing. Det är ju så fantastiskt coolt att fullkomligt flyga nedför backen på mina skidor! Entusiasm är smittsamt och samtliga på lägren påverkas alla av varandra och ruset av skidentusiasmen når överträffade höjder!
Det är bevisat! Det går att köra underbar råracing med ett leende på läpparna! Ju bättre jag som skidåkare åker desto roligare är det!
Om jag vill utvecklas som skidåkare måste jag ha ett öppet sinne ha en vilja att ändra och utveckla det jag gör och låta mig påverkas av andra på ett positivt och konstruktivt sätt!
Vi lär oss på en mängd olika sätt och efter mycket utförskande så hittar man flera sätt jag som skidåkare förstår vad jag ska göra och hur det ska gå till.
En förälder kom med en fråga hur jag beskrev hur vi som skidåkare för i höften i svängen? Mitt svar var att det beror på vem det är och hur just de som person uppfattar det. Handgripligen röra höften innåt och visa, video visande, verbalt och/eller bygga på skidåkarens upplevelser. Det är helt enkelt omöjligt att säga en standardförklaring på en rörelse i skidåkning. Det är helt beroende på vem det är och hur just den personen förstår det.
Hur det hela återknyter till början av denna blogg är att med en underbar lekfull, skojig och leende miljö så öppnar sig människor på alla möjliga vis och vi kan då mötas och utforska denna underbara sporten skidåkning.
Det går att köra underbar skidåkning på högsta nivå med ett leende på läpparna och ha så underbart kul! Fråga bara hon som vann i världscuppen nyligen. Hela åket med ett leende på läpparna!
Vi kan kanske vända på det och säga att det inte går att åka bra skidåkning utan att ha kul med ett leende på läpparna!
Det kändes underbart att avsluta året med en så underbar dag åkandes i finbacken, i solen, i Sverige, med underbara ungdomar som har så kul!
Ha det så kul i vinter och ha ett Gott Nytt och skidroligt år!
Full fart!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
Hänga högt i luften!
Hänga högt i luften!
Ett mycket uppbrutet meddelande hördes över högtalarna och någon av de 8 i stolen tyckte sig höra ordet evakuering…
Bara för jag i gårdagens blogg skrev att mycket av det som gör skidåkning så kul är att jag som skidåkare aldrig riktigt vet vad för äventyr som kan hända under kommande skiddag...
Det kan vara vinden som ställer till det, bristande skare som gör skidåkningen en smula riskfylld eller som idag när en utav världens mest avancerade liftar bestämmde sig för att med sin oerhörda kraft bryta ett utav sina kullager.
Dagen startades tidigt och tillsammans med Åres mest hängivna skidåkare så slogs vi om de bästa parkeringsplatserna vid backen lite innan kl 8. Jag är mycket imponerad över den entusiasm som finns hos skidåkare i Åre. Det är ett helt gäng som vill vara först upp liften och naturligtvis ännu hellre först nerför backen i det första åket på dagen. You better be up for it!
Efter ha gjort en hel del åk så stod plötsligt liften. Efter några dödsryck så hördes detta kryptiska meddelande från högtalarna. Personalen var mycket villig att tala om hur det låg till men högtalarsystemet var inte så där värst high tech eller för delen särskilt fungerande.
Gott mod rådde på liften och med tanke på den tidiga timme så var nog medelåkaren vid den här tiden på dagen ganska avancerad och helt säkert äventyrlig och såg fram mot evakueringsäventyret.
En liten förväntasfull diskussion följde bland de i stolen om hur de trodde att evakueringen skulle gå till. Vi var lyckligt lottade för vi hade stannat alldeles nedanför ett utav tornen och därmed först i tur att bli räddade. Skidpatrullörerna utgår från tornen och tar sig nedåt vajern. En som jobbar längs med vajern, stol för stol och en på marken som säkrar.
Inte så dumt att vi var nära tornet med tanke på att mina fötter i prestandainriktade pjäxor vid det här laget var rekorderligt avkylda.
Genom skogen ljöd det bekanta tjutet från en snöskoter som genom obanad terräng gjorde sitt allra yttersta för att ta den med dödsförakt utryckande skidpatrullören till vårt lifttorn. Ljudet ändrade i karaktär när han till slut i djup ospårad snö körde fast! Hur han fick ut skotern blev en senare fråga.
Han följdes av en vilt pulsande kollega som hade en än mer till att klättra ovillig skoter.
Den entusiasm och professinalism som dessa skidpatrullörer utstålade var mycket imponerande. Metodiskt och vant organiserade de sina rep, selar och andra mycket äventyrligt inspirerade grejer. Mycket roliga leksaker. De njöt för fullt av sitt arbete! De hade ett leende från öra till öra!
Stämningen uppe i stolen gick igenom många olika faser. Spänning, lite höjdkänsla, förväntan och en äventyrskänsla mm tog sina turer att flyga genom huvudet.
För att få in t-bygeln som man skulle sitta på så krävdes det att säkerhetsbygeln lyftes upp och därmed skapades fjärilar i magen och höjden över backen blev än mer klar. Vi hade turen att vara på en av de högsta delarna av liften och fick därmed max valuta och längst rappel nedför liften. Just att liksom göra den sista gliddelen över kanten var helt klart den mest pirriga! Den innebar ett 10 cm frifall till att linan sträckte sig som kändes gött i magen...
Rep och block-anordningen som skidpatrullörerna använde fungerade mycket smidigt och 8 personer firades ned mycket effektivt. Problemet var bara att VM-8 i Åre är en mycket lång lift och eftersom den är mycket väldesignad så fylls den mer eller mindre upp med 8 pers i varje stol. Även med mycket duktiga skidpatrullörer så tar det ett bra tag att tömma liften.
Vi hade som sagt turen att var närmst till tornet ovan och därmed först ner. Det tog för ca 30-45 min innan vi evakueringen startade och sedan ca 90min innan liften var evakuerad. En mental not var att varma kläder inte är så dumt när man åker skidor och det oväntade händer. Jag kommer numera att alltid ha en av den de där handdvärmarna i mina fickor för oväntade äventyr.
Skistar bjöd sedan på kaffe och bulle på Grädda bakeri och jag lovar att det smakade gott och att tårna var glada för att komma ur sina vid det här laget mycket kalla prestandainriktade pjäxor.
Det kullager som gick sönder var tack och lov av det mer snabbtutbytbara slaget och liften skulle senare gå att starta samma dag.
En eloge till de duktiga skidpatrullörerna, de gör mycket nyttigt i det tysta och får sällan den beröm de förtjänar. Jag lovar att skidåkarna var mycket positivt inställda till sina räddare idag! Tack igen patrullörer för det bra jobb ni gör!
Ha det så kul i backen!
Kör järnet!
En vid det här laget mycket varmare Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
Förväntan
Förväntan
Det pirrar liksom i kroppen, man vrider sig av och an, vaknar kl 4 på morgonen och undra om jag försovigt mig? Kl 8 öppnar liften när behöver jag åka till backen för att vara först upp? Har jag jag alla grejerna? Det är mörkt ute…
Vintern har verkligen tagit sig sin tid att knacka på dörren för att till slut med dunder och brak välla in över vintersverige och Åredalen!
Jag har i tidigare bloggar skrivit om hur busvädret kan vara i Australien och banne mig om inte Kung Bore har varit på surfsemester och lärt sig ett och annat från sina polare där under. Nu har han verkligen dragit på med en regäl show!
Så laddad! Lilla franska princessan(min Clio Sport) regält begravd under mycket fin snö som i snabb fart kommit med vinden. Efter mycket borstande och vägletande hittades både bil och väg.
Vid VM 8:ans dalstation blåste det regält och efter lite förfrågande så var det helt klart att något Gästrapp var det inte att tala om! Ridå! Det av slö start på vinterns uppdämda skidbehovet måste få utlopp!
Duveds backes lift skulle visst denna regält blåsiga morgon snurra.
Grädda bakeri gjorde sitt till för att få liv i skidglädjen efter besvikelsen av att inte få åka svartbacke som start på vintern i Sverige. Lokalt rostade bönor i kaffet och kanelbulle från himlen gjorde mig glad och satte fart på ekipaget till Duveds Hamrebacke.
En skara djupt motiverade entusiaster trotsade elementen och med dödförakt slängde de sig utför Hamrebacken nedre del. För de som nu inte har haft nöjet och utmaningen att tackla denna av naturen formade utförslöpa måste nu inse svårighetsgraden, den interlektuella förmågan och framförallt hur fantasin ställs på svåra prov att efter ha åkt ca 100m fallhöjd grönbacke för den hundrade gången och fortfarande lyckas komma till slutsatsen att det här är det roligaste som finns!
Det var också en mycket social företeelse för ju längre backen var öppen ju fler entusiaster sällade sig till skocken som med förväntan i blick i en allt längre kö väntade för att åka de åtråvärda sekunder av adrenalin(nåja), fart(allt är relativt) och skidglädje(absolut).
De var mycket roligt och se hur olika individer på sitt sätt lyckades ha underbart kul och mycket påhittigt åkte ner på en del av Hamrebacken som vanligtvis tas i 2 sväng på väg till liften eller kanske fikat.
Kung Bore vet hur att skapa förväntan, spänning och en känsla av att jag som skidåkare aldrig vet hur morgondagen kommer att te sig. Jag tror att det är en av sakerna som gör att skidåkning är så kul och intressant. Det är helt enkelt omöjligt att säkert förutse vad fjällvädret och snön kommer att vara och hur dagens äventyr kommer att bli. Planerna som gjorts upp måste helt enkelt vara så flexibla och uppfinningsrikedommen så rik att skiddagen kan göras underbart kul oavsett om det blåser småspik och sikten är noll.
När det blåser järnet på kalfjället så måste ju snön helt enkelt hamna någonstans. Kanske i en fin granskog som skapar en liten oas där snön hamnar, granarna skapar skydd mot elementen och snön ligger djup. Så gött!
Tyvärr så är sittliftar designade så att de hänger ganska högt upp i luften och därmed ofta lyckas hamna i ett vindöga som gör att liften inte går att köra när vinden inte är snäll.
Vi vill ju upp på berget och det är så klart mycket frustrerande när den jäkla liften inte snurrar… Go ankarlift!
Att efter ha haft riktigt kul i grönbacke med futtiga höjdmeter, när så Gästrappet följande morgon slog upp sina portar så var det med en underbar känsla som jag som ensam skidåkare lekte mig nedför backen. Pudersnön som av vinden drivits in på den pistade backen var mycket mjuk och fin. Det var bara det att i ivern av att få utlopp för den uppdämda entusiasmen så kanske jag skulle ha varit lite mer förberedd på att den faktiskt var där! Goa carving svängar i fin pistade backe där jag känner fartens energi genom mina trampdynor och fartenvindes vin som ökar. Denna energin blir ganska olik när snön ligger djup och kommer snabbt emot en! Futtirackan vilket uppvaknande!
Några inte alltför eleganta manövrar senare och taktiken nedför backen ändrad.
Stenhårda kanonsnö varvad med fin Utah-kvalitetssnö för att sedan förbytas i karaktär när jag glider under de vildt sprutande Jetmotorliknande snökanonerna.
Jag antar att vi pratar om tidiga vinterförhållanden. Mycket fostrande.
Att vara skidentusiast innebär att efter en natt av taskig sömn, störd av förväntan inför säsongen första riktiga skiddag stå ensam i en parkering långt innan solen går upp. Att ta på sig pjäxorna som nu är regält kalla och faktiskt ganska ovilliga att böjas sig på något hjälpfullt sätt är också prov på ens entusiasm.
Belöningen av att strax efter kl 8 sitta ensam i en stol för 8 skidåkare på väg mot en backe utan ett spår och känna förväntan byggas upp utav tankarna som far igenom ditt huvud. Hur kommer snön vara? Kan jag fortfarande åka skidor? Varför sitter jag här ensam? Är jag klok i huvudet? Hur kan jag få fler polare att dra sig ur sängen kl 6.30 en lördagsmorgon för att åka säsongens första underbara åk?
När den av enormt många lumens av strålkastare välbelysta backen börjat få sitt naturliga ljus från vår kära sol så började den också befolkas av mer eller mindre nogräknade skidåkare.
Att göra jämförelse med kossor som under vintern fått stå stilla i sina boxar och sedan släpps ut i det beromda kosläppet på våren är nog en passande beskrivning på en stor del av skidåkarna i gästrappet idag! Gösses!
För att överleva en öppningsdag i Åre efter en snöfattig början på vintern beakta följande överlevnadstips.
-Stanna på sidan av backen och där du syns, annars kommer du ha två parallella skidbreddbreda märken instansade i din kropp från Kalle kanon som just kört över dig!
-Värm upp och låt farten komma senare i vinter när skidvanan ökar.
-Om du lyckas med konststycket att med minsta marginal undvikit att köra över en skidåkare, stanna och ursäkta dig och fråga om allt är bra.
-Om du känner att du är kategorien skidåkare som gärna kör järnet nedför backen oavsett om backen är proppful med skidåkare eller ej, kanske du skulle ta ett informativt samtal med en akutläkare och förevisa dig om hur lång konvalecensperioden är på t ex en knäskada, axeldislokation eller värre.
Nu är det så att många åker säkert och hänsynsfyllt men likväl finns det många som borde tänka till hur en framfart i en backe med många skidåkare på trevligaste sätt kan gå till.
Till suvende og sidst så är vi alla ute backen för att vi älskar att åka skidor och ha kul med våra vänner. För att göra det på ett trevligt och framgångsrikt sätt i det långa loppet måste vi ha respekt för varandra, berget, farten och att vi alla njuter av berget på vårt eget underbara vis.
Krama varandra i backen!
Ha det så kul i vinter!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
Comeback
Comeback
Fjällbjörkarna tätt swischande förbi med pudret flygandes överallt när polarn Larsa och jag körde ikapp nedför bäckravinen i Ramis. Ravinen är som gjord för katt och råttalek med underbara berg och dalbaneformer som går in i varandra. Att droppa över vattenfallet ned i djup pudersnö är en resa du sent kommer att glömma! Att de underbart vackra fjällbjörkarna likväl vattenfallen är lika hårda som de är vackra är kanske värt att hålla i minnet också… Det är ett utav de bästa minnena jag har från att åka skidor i Sverige.
Ramis är så speciellt på så vis att det ligger mycket naturskönt och där vägen slutar tar underbar fjällvärld med underbar skidåkning vid. Ramis har alltid varit en skidort med gott renomé, mycket tack vare Stefan Olofsson och Kalle Ljungberg som lagt ned sitt hjärta och själ i skidorten.
När jag nu kommer hem så har jag varit i kontakt med några hängivna personer som alltid gett järnet för skidsporten i Sverige. Martin och Jocke här på slopepro naturligtvis, som har utvecklat sättet vi kan förmedla skidåking på ett som jag tycker ett revolutionerande sätt!
Peter Emretsson i Fjätervålen har alltid varit en drivande kraft och inspiration för mig och många andra. Slopepro filmar också en hel del i Fjätervålen så det finns ett gott samarbete där. Jag kommer att arbeta med Fredrik Nyberg på Nyberg Race Camp och jag hoppas kunna hjälpa våra unga åkare till att utvecklas och ha kul på sina skidor på bästa möjliga sätt.
Alla individer jag har nämnt ovan har varit mycket inspirerande, hjälpsamma och har gjort mycket för att sprida sin kunskap, passion och inspiration till skidsverige. Personligen har de varit stora inspirerande förebilder för mig och alltid gett det där lilla extra och aldrig tummat på kvalitén! Att de alla är mycket trevliga och tillmötesgående är inte oviktigt i sammanhanget.
Jag har jobbat 9 vintrar i Deer Valley, USA och har under den tiden fått många vänner som jag kommer att sakna djupt. Jag har också mött skidlärare och coacher vars professionalitet och kunnande har varit mycket inspirerande. Att se hur de år efter år underhåller och utvecklar relationerna med sina gäster är mycket imponerande.
I mitt jobb som privatskidlärare så har jag haft ett gäng återkommande familjer som år efter år har åkt med mig. I Deer Valley så arbetade jag mer eller mindre bara med heldagsprivatlektioner och gärna för en vecka i stöten. Rikt folk uppskattar sin fritid och har vill ha möjligheten att göra vad, när och hur de önskar och de betalar villigt för sin premiumprodukt. Mycket angenämt som skidcoach när du vill att utövarna ska få tid att utvecklas i sin egen takt på det vis de gillar att göra det.
Deer Valley har en mycket genomtänkt affärsidé som verkligen sätter kunden i centrum. Få skidorter har gått så långt som Deer Valley vad gäller att se till att varje liten detalj är gjord med kvalité och omsorg. Att träna sin personal att se till att kunden får en underbar upplevelse så att pengarna strömmar ingår Deer Valleys affärsidé. Den skulle inte fungera om inte personalen kände att de blev riktigt väl omhändertagna likväl. Glad personal leder till glada gäster och ett företag med goda förutsättningar för god ekonomi. Jag hade förmånen att träna skidlärarna i denna vision och det var mycket inspirerande att se hur väl det fungerade!
Min chef i den Australiensiska skidklubben är inne lite på samma bana. Regäl utbildning av coacherna, utövarna och familjerna i klubben. Om alla i klubben vet visionen de strävar mot, vikten av att alla delar i organisationen strävar mot samma mål och hur det ska ske, så kan underverk skapas. Gud vet att vi i Australiensiska fjällen har varierande förutsättningar med tokväder, ibland dåligt med snö och en och annan sandstorm som letar sig in mot fjällen… Då krävs det att motivationen är hög och att du har folk omkring dig som stöttar dig på alla sätt och vis.
Gemensamt men båda ställena där jag jag arbetat är att det finns en strävan mot motiverade, glada individer som gör saker med hög kvalité och alltid strävar efter förbättring.
När jag nu kommer hem och ska arbeta i Sverige så hoppas jag kunna kombinera vår underbara skidkultur och kunnande med de erfarenheter jag lärt av att ha arbetat i mycket kvalitéts inriktade organisationer för att se hur det går att använda i Sverige.
Som i många andra sammanhang så tror jag att det är lätt att bli hemmablind och att det kan vara svårt att se kritiskt nog på hur saker och ting fungerar. Det är lätt att göra saker på samma vis år ut och år in och förändringar kanske inte sker så grundligt som det behövs.
Därmed är inte sagt att jag inte har respekt för det goda arbete som sker bland hängivna, hårt arbetande och mycket kunniga skidpros i vårt avlånga land. Jag tror bara att det kan vara värt att utnyttja tillfället att med friska ögon se på skidsverige och vilka möjligheter som faktiskt finns!
Joakim och Martin gör ett underbart jobb här på Slopepro och är banbrytande i att utnyttja modern teknik till att sprida passionen och kunskapen till hugade skidåkare. Vi behöver som skidåkare helt enkelt alltid se till hur vi kan utveckla denna sport och om det finns bättre sätt att utöva den på, sprida sporten bättre och se till att hjälpa varandra med att bibehålla skidåkarna i sporten. När skidåkaren ser att sporten alltid utvecklas och känns fräsh så finns ju alla anledningar att fortsätta klämma lagg med polarna och pröva nya coola grejer!
Just som det som händer på Slopepro är fantasktiskt! Att göra det möjligt för alla människor med en dator att hålla sig uppdaterade med hur skidåkning utvecklas är en revolution! På det här sättet kommer sporten att utvecklas på en vid bredd och kännas kul, modern och fräsh och nå många människor.
Naturligtvis har du som initierad slopeproläsare redan insett detta, men som tokig skidnerd så vill jag ändå peka ut slopepro som en revolution!!! Revolutionen har också bara startat…
Världen har blivit mindre och med modern teknik, god komunikation och goda transporter kan vi skriva och drömma om skidåkning på en kontinent en dag och klämma lagg på en annan några dagar senare. Jag skriver denna blogg åkandes i mercabuss från skidmässa i Canberra till beachen i Sydney lyssnandes på Abba(polarn som kör ääääälskar Abba!!!). Jag kommer de närmaste dagarna försöka undvika att drunkna med surfbräda vid Maroubra beach för att nästa månad klämma lagg i Lindvallen på Slaos upptacktshelg. Tokiga värld och tokiga Abbaälskande Australiensare!
Jag är så entusiastisk att komma hem och jobba i Sverige! Det ska bli så himla kul att få klämma lagg hemma i våra underbara backar med fantastiska vänner från förr och att få möta nya vänner som delar en helt otroligt cool passion!
Skidsverige har gjort underbara saker och det finns personer som gör fantastiska uppoffringar för att driva denna den sport mot nya stordåd. Tillsammans kan vi göra denna sport till världens bästa! Kolla in denna bloggplats för mer uppslag i en resa mot en dynamiskt framtid med kul och underbar skidåkning på alla möjliga tokiga och coola sätt!!!
Kör järnet!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
CARPE DIEM
Carpe Diem.
Det som gör en vinter till en bra vinter är att se till att göra de där riktigt speciella sakerna med sina vänner som vi verkligen kommer ihåg. Carpe diem är det berömda orden som beskriver att inte vänta på bättre tider utan se till att göra de där speciella sakerna när tillfälle bjuds. Ibland tar det lite planering att se till att ett större äventyr skapas så att folk och grejer kan var på plats.
Det viktiga är att se till att små som stora äventyr genomförs och att inga möjligheter går försakade av lathet eller brist på initiativ.
Att se till att vara den som alltid blir entusiastisk och hoppar på när något kul ska göras är mycket viktigt. Du blir helt klart tillfrågad igen nästa gång något kul ska ske. På samma vis måste jag som äventyrskompis återgällda tjänsten och se till att hitta på nya roliga saker med jämna(och jämna) mellanrum.
I den moderna tidsålder som vi har med cameramobiler och tåliga kameror är det viktigt att dokumentera äventyren. Ett album på facebook som retar polarna är guld värt både för att sätta fart på dem men också för att snabbt underhålla minnena från det nyss gjorda äventyret. Allt för a marknadsföra hur jäkla kul vi haft!
Snabba media är underbara på det sättet. Direkt efter när man kommer hem så kan man kolla olika polare bilder från den nyss gjorda skiddagen och på nytt återuppleva minnena.
På samma sätt med denna blogg som jag hoppas inspirerar till ofta förekommande äventyr och utmaningar. Med förberedelse och studier av utrustbning, taktik och teknik så blir äventyret bättre och mer njutbart.
Att upptäcka ett helt orört eget fjäll för första gången är en känsla jag aldrig glömmer!
Det är också fantastiskt att komma tillbaka till samma plats som tidigare och liksom direkt kan dyka in i buffén av olika utmaningar. Som ihärdig slopepro supporter så kanske du minns min blogg från förra året när jag och kompis Scott med blandade resultat gav oss ut i Australiens vildmark för skidäventyr.
Att underhålla ens äventyrskompis förtroende vad gäller gott omdöme och allmännt sunt förnuft är förstårs viktigt! Förra året kom jag upp med den tvivelaktiga idén att dra hemmagjord släde över södra halvklotets(nåja Australiens iaf) brantaste ås. I år när vi gladeligen planerade nytt äventyr och tillika svensexa för min käre backcountrykamrat så kom han med mysko krav på sans-helvetes-släde!
Sagt och gjort utan släde så skulle det hajkas till Mt Feathertop-fjäll genom djungel 1200meters fallhöjd bärande tält, kök, pjuck, skidor, kaffekokare, Sangioves(på flaska givetvis), god mat och en uppsjö av teknisk utrusting som i säkerhetens tecken medtogs. För att göra en historia om en lång tung vandring kort så kan jag säga att det inte kändes så lätt på steget och att ens brist förstånd nog hjälpte till. Vi reser inte lätt…
Ta med nog med mat och därtill mat som smakar gott! Vikten av detta kan inte nog understrykas! Att efter monsterhike regält ha tagit ut sig få avnjuta en pesto-proscuitto pasta med färska grönsaker och gott glas Australiensisk Sangiovese det är en utav de större njutningarna i livet! Sa jag att vi hade en god espresso och chokladbit för att liksom avluta och känna sig som kung!
De två dagarna som följde med kul skidåking gjordes än bättre av lärdommarna från förra årets äventyr. Med god terrängkännedom kan man liksom dra ut direkt och leka i favvis reporna! Berget Mt Feathertop är en riktig lekstuga med allahanda branter, coloirer, öppna snöfält och långa åk. Branterna man skidar på vätter mot söder och iväg från solen så snön ligger tacknämligt kvar även om vårvädret varit skoningslös mot snön på de flesta ställen.
Väl på plats så är det bara att välja på en fin och lavinsäker linje nedför fjället.
I Australien är det i allmännhet en regäl smältning av snön under dagtid, så när snön fryser under natten så blir det som betong! Detta gör att med rätt kännedom och tajming kan man få underbar vårsnö att åka på. Därtill så kan man åka brantare än vad som vore möjligt i T ex nordamerika där snön är av bättre kvalitet och inte har samma genomfrysning och därmed mer lavinbenägen.
Just säkerhetsaspekten när en skidåkare åker sk backcountry är naturligtvis väldigt viktig! Om något händer så är vi långt borta från räddning. Detta medför naturligtvis att skidåkaren måste tänka en extra gång om vad som är säkert och rimligt.
Visst vill vi vara öppna för äventyr och upptåg men det innebär också att vi måste vara väl förberedda både med utrustning och kunskap. Min chef brukar säga när vi driver race träning: ”Om du har en känsla att de finns en risk att något kan hända, agera! Känslan är riktig!” På samma sätt måste jag som skidåkare tänka när jag gör min riskbedömning före och under mitt skidäventyr. Känns det som att det kan gå åt Helv…. Då kan det säkert det också! Gå tillbaka!
Vår säkerhetsutrusting var: lavinsändare, spade, sond, Motorola komradio och laddad mobil. Våra kära smartphones drar hiskeliga mängdet ström så se till att den är rikigt avstängd så att den har kräm när och om du behöver den. Kanon för väderrapport!
Just bra kommunikation kan vara det som gör skillnaden mellan succé och fiasko.
T ex polarn hade åkt en fin repa och hade stannat och skulle fota mig när jag på väg ned. Hans stog lite farligt i kanten av en lavingata som från där han stod var svår och se. Kanske inte livskritiskt men ändå en risk. Med komradion var det väldigt lätt att säga: ”Scott, why don’t you move a bit further away from that Avi path” små saker som kan göra en stor skillnad. Komradion når också skidorten och därmed en extra kommunikationsväg om något skulle hända.
Vad jag vill säga med den här bloggen är att man med största entusiasm ska söka äventyret och hjälpa sina äventyrs kompisar med deras äventyr. Både att vara entusiastisk när de frågar och att se till att hålla ögonen öppna för kul saker att göra. Det behöver inte vara monsterexpeditionen, det kan bara vara att dra en repa på baksidan av fjället för att sedan hajka ut med leende på läpparna. Ett trekvarts äventyr iväg från skidort och liftar lite då och då känns faktiskt helt underbart och som att jag har var låååångt bort även om det faktiskt inte tog så lång tid.
Samtidigt så måste jag som skidåkare inte bara välja vilka vänner man går på äventyr med, jag måste också välja vilka äventyr som passar för just idag och vilken tid och utrusting som faktiskt krävs? Om det av någon anledning inte känns rätt, gå inte! Om allt känns rätt, snön är fin, polarn cool och jag är redo, Carpe diem, Kör järnet!!!
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
On the road with Team Hotham
…Eller “Off road with Team Hotham” kanske är mer passande! Att vara på turné med tävlingsåkarna jag coachar, innebär äventyr, mycket omväxlande dagar och en insikt i hur mycket jag uppskattar att få arbeta med otroligt underbara ungdomar och fantastiska medarbetare.
Som vanligt så har naturens krafter övertaget och sätter spelreglerna i när, hur och vad som kan ske. Som (förhoppningsvis)smarta racecoacher försöker vi optimera restiderna så att ungdomarna kommer fram så utvilade som möjligt. Kortaste vägen mellan skidorterna i Australien innebär grusväg genom bushen över bergskedja. Vädret är som beskrivet i tidigare blogg mycket kraftfullt och ombytligt. Korta vägen som var planerad lät som en utmaning, innehållande många kilometer hal lerväg genom ingenstans med 1000 meter klättring över bergspass. Kanske inte helt idealt före för Mercabuss full med tävlingsåkare med Australiens tyngsta medföljande trailer full med skidor, spinncyklar, käppar och annan bråte som bara måste följa med på race turné. Denna buss framfördes av Kanadensisk förare med Svensk kartläsare i som sagt nästan väglös Australiensisk bush… Jag är mycket imponerad över utövarnas tålamod när vi tog en längre väg med något kortare sträcka gegga över ett och annat bergspass. Vi kom fram fint och säkert med inte allt för många åksjuka ungdomar.
Avstånden mellan Australiens skidorter är långa, vägarna är som illustrerat mycket krokiga och 30 mil som i Sverige kanske tar 3 timmar med entusiastisk chaufför, tar här gärna det dubbla. Tillägg då lite storm med blötsnö på brant kurvig geggaväg genom djungel, i dimma med defroster designad för Autobahn och som initerad skidresare förstår du att timmarna kan ticka på…
Väl på plats så ska denna Mercabuss med monstertrailer uppackas och camp för veckan sättas upp. Ungdomar packar vant upp sina väskor, skidor fixas på medtagna vallabänkar och aptiten när den Svenske muppkocken/navigatören/coachen utfodrar oändliga fina Australiensiska köttbitar från grillen är då enorm hos de vid det här laget vrålhungriga 15 skidåkarna!
Vi coacher försöker vara chaufförer, kockar, amatörpsykologer, skidpreppare, videoeditorer, skidinstruktörer och alltiallo. Tack och lov så är ungdomarna mycket självgående och överseende när vår förmåga ibland inte hinner i fatt med vår entusiasm…
“Ye, ye, Bjorn, I know you are trying, it will be all good in the end.” Som sagt, vad skulle vi coacher vara utan dessa intelligenta ungdomar?
Just respeketen för varandra är vad som gör Team Hotham till något mycket speciellt! Vi litar på ungdomarnas förmåga och de litar förhoppningsvis också på oss.
Nya platser, omväxlande före, väder och andra saker som vi omöjligt kan kontrollera gör att ett starkt team kan stötta varandra och ta motgångar, förseningar och andra problem med gott mod och ett leende på läpparna. Att höra medlemmarnas påhejande skrik till varandra vid start är mycket inspirerande! Likaså när de kvinnliga medlemmarna brister ut i sång innan start som bara glada tjejer kan. Stark teamkänsla i en mycket inviduell sport, underbart!
Vi har under 3 veckor varit Mt Buller 20 mil söderut, tillbaka till Mt Hotham för träning för att sedan färdas 30 mil norrut genom sagda regnskog till Thredbo och nu tillbaka till Mt Hotham för en vecka av racing och ski cross.
I Mt Buller fick vi efter 5 timmars försening gå upp för backen för att det blåste för mycket för att köra liften. Tack och lov så gick liften på fjällsidan där vi tävlade, så det var ju bekvämt. I Thredbo fick vi en regnstorm följt av en halvmeter blötsnö så en tävling gick bort. I Mt Hotham så gick en tävling i regnstorm så det var lite blött och kallt.
Mellan dessa små incidenter så hade vi fin racing och ungdomarna åkte mycket bra, gjorde fina FIS punkter(ranking) och visade otrolig spirit och lagkänsla!
Denna raceserie av 20 tävlingar heter FIS, Australia-New Zealand Championship och spänner över en månad mellan båda länder. Till min stora glädje så har en grupp med Svenska åkare tävlat i serien. Tim Lindgren som vann SM i storslalom, har varit den stora stjärnarn och leder serien i överlägsen stil. Det är med mycket stolthet som jag har sett Tim stå högst på pallen vi de flesta tillfällen! Pokalen som Tim håller i, har även herr Stenmark vunnit några år tidigare. Gott sällskap!
Vid flera tillfällen har Team Hothams åkare fått tillfälle att få träna vid och i samma banor som Svenska och andra internationella landslagsåkare. Vilken inspiration och möjlighet att lära från dessa duktiga åkare! Naturligtvis är det mycket lärorikt att skidtekniskt se hur de flyger ner för en backe, men den största lärodomen är nog att se hur proffessionellt Tim och grabbarna och tjejerna utövar sin sport. De är mycket fina representanter för Sverige och Svcnsk utförsåkning och inte minst mycket trevliga och hjälpsamma mot de åkare som ser upp till dem. Heja Sverige! Respekt!!!
Det är aldrig tråkigt här nere och äventyren kommer tätt. Sa jag att ungdomarna är riktigt coola? Jag älskar mitt jobb!!!
Full fart!!!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
BLIXTAR OCH DUNDER!!!
En miljard nålar som sliter i mitt skinn, ögon som instinktivt stänger sig för att hålla ute anfallet från de yttre elementen, jag tänker, vad i hela världen är det som händer och var är jag? En mygga som letat sig framför högtrycksmunstycket hos den lokala lackeringsverkstaden eller helt enkelt en puckad sk skidpro som i helt fel mundering försöker att ta sig med mellan två byggnader i skidorten där jag arbetar? Jag var alltså ute och gjorde ärenden mellan olika byggnader i Mt Hotham och var bara iklädd springskor, luvtröja och brallor för inomhusbruk. Som kanske inte behöver tilläggas är inte denna utstyrsel helt optimal som skydd mot ”småspik”-snöfall som kommer i 130km/h! Pröva nästa gång du kör med din bil i 130 knutar i snöstorm, att sticka ut huvudet genom rutan och illustrationen kommer att öka din insikt i ansiktets förmåga att motstå kyla, snöns effektiva egenskaper i hudvård och vikten av ett par gott fungerande skidglasögon. Jag kunde helt enkelt inte hitta skidklubbsbyggnaden 100m bort och gick rakt in i en vertikal snödriva vid vägen jag korsade. Umff!
Med ovan inledning i tanke så kan läsaren inse att talesättet ”inga dåliga väder, bara dåliga kläder får en ny innebörd när skidåkaren bestämt sig att skida i Australiensisk snöstorm som med god fart kommer från Antarktis. Den första snöstormen tyckte visst om våra trakter för hon/han lockade till sig sina kompisar och detta gäng glada snöstormar har nu lekt med oss under snart tre veckor. Visst har vi få sett solen säkert 2.5 dagar under dessa 3 veckor, så vi ska inte klaga… Visst har vi fått en himla massa kul snö och skidåkningen har varit kanon. Det är bara det att jag i min enfald trodde att man faktiskt behövde vara i Antarktis för att uppleva Antarktiska förhållanden? Så är inte fallet!
All min beundran går till de Australiensiska skidåkarna! Härom året hade vi 20 regndagar i juli så den månaden var ju ”saft och bullar”! Månaden efter hade 28 regndagar! I år så har vi knappt sett hela berget, än mindre solen och forfarande är den Australiensiske skidentusiasten ute från morgon till kväll med ett leende på läpparna! Om de är lite mindre medvetna vad som förväntas av att vara skidåkare än skidåkare från mer traditionell skidländer tror, är mycket mer entusiasiska till sport i allmännhet eller helt enkelt har betalt mer för sin skiddag än de flesta skidentusiaster och vill ha ut så mycket som möjligt av sina surt förvärvade pengar. Vilken som är anledningen till att under den blåsigaste dagen på året med dessa berömda småspikar som utövar sin hudvård, forfarande kl 4.30 ses med ett leende på läpparna hajkandes upp för backen för att göra en mycket vinglig plogsväng nedför låter jag vara osagt. Respekt!!!
För att följa upp från föregående stycke om att även om Australiensaren i allmännhet kanske inte är så snöbevandrad så saknas det inte skidtraditioner i detta av stränder, öken och kangurur kända land. Visste du att världen första skidklubb, Kiandra Ski Club bildades 1861 och att Australien firar 150år som skidnation i år?
När jag pratar med folk och skidåkare från andra världsdelar så är det många som förundras över att det faktiskt finns skidåking i Australien och än mer förundrade att den faktiskt kan vara i världsklass! Att det går att ha bra skidåking i Nya Zealand vet det flesta och säkert har många hört att Chile och Argentina har bra skidåkning likaså. Vad gäller förhållandet mellan Nya Zealand och Australien så är det ofta så att om Australien har ett bra snöår så sitter Kiwisarna(Nya Zealändare) och rullar tummarna och väntar på snön och vise versa.
Om Australien har många högtryck så drar stormarna söderöver till Nya Zealand och här åker vi skidor i snögäggamojjanånting i ösregn… Som det är i år så har vi inte så många högtryck och alla de glada stormkompisarna drar direkt upp mot oss och har kul i sin bärsärkargång! Thor, Kung Bore och Skåde(gudinna för skidåkning, bågskyttejakt, vinter och fjäll) är alltså på röjarresa! Tjor? Jojomensann, vi har åska så det brakar även vintertid här! Braaaaaaaak sa det, sedan var det bara att knalla uppför berget med slalomkäppar, ungar, skidor, borrmaskin och allt annat som jag trodde var nödvändingt för dagens träning… En ung skidåkare(6år) som nog tyckte att det var lite trögt att traska uppför med sina skidor med hagel piskandes i nyllet fällde en och annan tår… Till hans stora credit så morskande han upp sig och gick direkt in till chefen för skidklubben och stolt berättade om sin bravad!. På frågan om han hade fällt några tårar under bergets bestigande i inte allt för inbjudande väder så svarade han stolt: Jo lite, men jag tyckte det var lite vekt så jag spottade i nävarna(något linknade på Australiensiska), slutade lipa och fortsatte att hajka!
Att denna unga skidåkare nu 2 år senare är en mycket duktig entusiastisk skidåkare och en fantastisk personlighet kanske inte behöver tilläggas.
Att ha förmånen att dela denna underbara sport och livsstil i skidklubben där jag arbetar, med unga personligheter som honom, är vad som gör min tid här nere till något helt underbart och värt att vara ute varje dag i vilket väder som nu polarna storm hittat på!
Full fart i ur och skur dagis för unga och gamla i Mt Hotham Racing Squad!!!
Ha en skön sommar med mycket skidåkning!
Björn
- Logga in eller skapa konto för att posta kommentar
