Hej på Er alla Rocker lovers,

Jag ska kanske förtydliga detta, med Rocker. Inte för att jag inte, gillar rock musik, men detta var menat till Er som gillar Rocker konstruktionen på många av dagens off pist skidor.

Tänkte på att vilken spännande tid jag fått vara med om när det gäller utvecklingen av skidor. Ni som kommer ihåg, så fanns det något som hette "miniskidor". Mina var oranga och jag tämligen slet ut dom. Dom var gjorda av hårdplast och hade rämmar som vilken hyffsad känga som helst passade till. De var ungefär 60-70 cm och ca 10 cm FETA. Så fort det kom lite snö i Stockholmsförorten Barkarby, drog vi till de kullar som låg i närheten. När vi vågade oss lite längre från närområdet hittade vi den branta kullen vi kallade för Djävulsbacken. Där var det en bedrift att först att bara ta sig ner, sen när det blev enklare, byggde vi olika hopp och banor. Typ de första Skier Cross banorna. Jag har faktiskt undrat varför ingen har gjort ett nytt försök att sälja dessa underbara lekskidor för barn och ungdomar. För det är ju inte så att det behövs stora backar och dyra utrustningar för att ha kul och att träna upp balans på snö.

Ja, sen kom ju han Stenmark, och då fick jag upp ögonen för att det fanns andra skidor. Även om jag åkte lite längd redan som liten, så var det nerför backen som gällde. Ja, som tur var fanns det många postorderkataloger på den tiden. Och i en av dessa hittade jag de finaste skidor jag sett. Ett par Fisher slalomskidor som var vita med röd och blå text. Dessutom hade de ett par fantastiska Plattbindningar som verkade grymma. I alla fall i min värld. Dessutom var priset lagom, för jag visste också att jag inte kunde önska mig alltför dyra grejjer. Jag hade ju också spelat hockey en tid och visste vad våran budget låg ungefär. Så på Julen dök dessa otroligt grymma lagg upp. Jag vet inte hur ofta jag  tittade och tog på dessa skidor, men hundra gånger är för lite. I vilket fall som helst invigdes dessa kanonskidor på sportlovet på det Internationellt kända berget, Tåsjöberget. Va, har ni inte hört talas om den backen. Ca 15 mil norr om Östersund, faktiskt inte så långt ifrån Borgafjäll. Det största minnena jag har därifrån är att jag tok krashade när jag skulle styla och köra om en söt tjej, och att det fanns en en liten slalombana i slutet av backen där jag smet in och körde några gånger. Ja, jag kände mig lite som Stenis.

Mitt nästa stora minne är när jag åkte skidor en Midsommarafton i Stekenjokk. Jag fick låna min mosters utrustning och hajkade upp massor med gånger i bara shorts och pjäxor. Mosters låga läderpjäxor och skidor med skruvade stålkanter. Ja hon var inte lika uppdaterar som mina Fisher med plattbindningar. Förstod nog inte då riktigt upplevelsen av att åka skidor i midnattssol på en egen bergsida. Men minnet av det finns för alltid kvar.

Sen följde år av skidåkning i små backar i Stockholmsområdet och veckoresor till framför allt Sälen. Jag var med ett tag i Järfälla Alpina slalomklubb, men hade också en stor passion för hockey som tog över mer och mer. Därför kommer jag mest ihåg mina skidor jag köpte i senare tonåren som jag skulle ha för min första resa till Åre. Jag minns dom nog mest för att de hade det coola namnet Lamborgini, och hade en kärna av aluminium. Microcellulari, stod det också på skidorna. Dom var uppbyggda med samma tanke som i en bikupa. De kallades också för Mid skidor, vilket var den senaste modellen för att underlätta svängandet. Och det berodde framför allt på att de var kortare och lite mjukare i flexen än tidigare. Tyvärr så var de nästan ingen skärning alls, men vrida gick grymt lätt.

Som tur var blev jag inte hockeyproffs, utan jag fick mer och mer tid att åka skidor. Jag började egentligen min skidlärarkarriär när jag gick på College i Staterna och hade bergskedjan Appalcherna som granne. En kompis till mig tog med mig till ännu en känd skidort, Snoeshoe Ski Resort. Där började jag i tidig tjugoårsålder jobba som skidlärare på min lediga tid från skolan. Jag fick aptit på att köra bana igen och var faktiskt med och vann en lagtävling för hela östkusten. Och det på likadana skidor som idolen Stenis. Japp, mina första riktigt sköna race skidor var ett par Elan. Tyvärr kunda jag inte riktigt utnyttja dem på samma sätt som min idol, men så hade ju han specialskidor och jag ett par massproducerade. det är nått jag verkligen lärt mig genom åren hur viktigt det är att ha rätt längd, flex, vridstyvhet och skärning (bredd). I vilket fall som helst, så vaknade mitt gamla skidintresse på allvar här, och sen dess har skidåkningen varit min stora passion.

Nästa steg i utvecklingen var nog när jag testade snowboard i slutet av 80-talet. Att på uppleva det skäret som det gick att få på en bräda var något jag aldrig riktigt tidigare kännt. Som tur var hakade skidbranchen snart på, även om det var en hel del skeptiska märken som sa att carvingskidor skulle aldrig bli nått. Så när jag för första gången testade Kneisl Ergo " timglasskidan" var det som om jag hittat hem. Eftersom jag spelade så mycket hockey, så hade jag alltid haft god känsla för ett skär. Nu kom äntligen skidor med egenskaper som snowboards och mina skridskor. Särskilt när de började göra de kortare och kortare.

Jag kommer alltid minnas mitt åk i Winter Park, Colorado. Jag hade fått låna ett par Dynastar World Cup damskidor, 152 cm långa och en svängradie på 10 m. De passade min lätta kropp perfekt och jag vann lätt avslutningstävlingen i slalom. (dessutom storslalom) Tack vare dessa sanslöst sköna skidor som passade min vikt och åkstil perfekt .

Jag har alltid gillat att åka off pist, även om det bara är lite vid sidan av pisten. Det jag gillar är att det krävs att vara mångsidig i sin åkning och att inte bara en teknik gäller. Om vi inte ska kalla den för Funktionell teknik. Jag har haft turen att få vara med om Freeride vågen och med den alla nya skidor som dykt upp. Framför allt har jag gått från 65 mm i midjan till skidor som är 120 mm. Mina första "breda" skidor var 75 mm. Redan det var fett från början. Det var i slutet av 90- talet. Nu finns det skidor som är 140 mm. Vart går gränsen? Och var ska det sluta? Jag hoppas det aldrig slutar, utan att det finns innovativa människor som hela tiden söker nya utmaningar som kommer förändra snösporten. Självklart är min rekommendation att Ni prövar Er fram och själva finner Er optimala skida, för lössnö, för pisten, i parken eller vad Ni gillar bäst. Ta chansen på alla testdagar i fjällen och de flesta butiker på skidorter idag, låter Er gärna att testa det de har i sitt sortiment.

Jag är i alla fall så himla tacksam att jag fått vara med på denna resa och hoppas att det dyker upp något nytt och spännande framöver som gör skidåkningen än mer spännande och njutningsbar.

Lev Fullt Ut!

Fritte Freeride

Denna säsong kan man verkligen jämföra med en ketchup effekt.Från att jag åkte ner till Engelberg i början på december där det fortfarande var grönt förutom allra högst upp på topparna. Till att ha fått åka meterdjupt puder i Verbier den 18e december. Det har redan snöat mer denna säsong än på hela förra. Och mer är på gång nu till helgen. Det kan bli en fantastisk säsong om det fortsätter. Typ som vintern 98/99. Ni som hade förmånen att vara i Alperna då minns.

Jag har redan haft mer episka dagar än på flera säsonger. Framför allt så har kvaliten och stabiliteten på snön varit suverän. Självklart finns det ställen som är laddade och som jag undviker än så länge och kanske resten av säsongen. Det gäller att vara observant på väderväxlingarna och temperaturskillnaderna den närmsta tiden.

Ja, äntligen är säsongen i gång och med alla dessa grymma puderåk redan i bagaget, känns det lugnt och förväntansfullt ut för resten. Jag ser fram emot många sjyssta dagar med snöstormar och skogsåkning. Kanske min favorit. Det är något speciell med att hitta linjen genom träden och spontant hitta öppningarna i sista sekunden för att lyckas bibehålla farten och flytet.

Jag hoppas ni som läser här får en fantastisk och säker säsong med många oförglömliga dagar. Jag kommer att med jämna mellanrum synas här med bilder och tankar om teknik, säkerhet och storslagna åk.

Passar på att önska Er alla ett sanslöst Gott Nytt År!

Anders "Fritte Freeride" 

Hej alla skidälskare!

Jag tog för ett par dagar sedan farväl till en kille som jobbade här i Verbier, men tyvärr miste livet när han hamnade i en lavin som drog ut honom över ett klipp parti. Det var en underbar ceremoni, där alla som kände för det var inbjudna till en bar, och där vi tillsammmans hyllade Scotts liv och hans glädje och passion för skidåkning och äventyr.

Det var den mest upplivade typ av begravning jag varit med om. Eftersom alla där delade Scotts passion, vet vi också att Scott levde som han ville ända till slutet. Det visades bilder och film med Scotts liv och äventyr. Och alla som var där kände igen sig. Självklart var det många tårar också, särskilt när Scotts pappa delade med sig av sin älskade sons eskapader genom livet.

Jag och många av mina vänner har valt en livstil där våran passion fått styra. Vi gör ofta saker som får oss att känna oss mer levande. Vi tvingas att vara närvarande och ofta bara fokuserade på nuet. Vilket för mig är så vi borde försöka vara även i vardagen.

Jag vet att vi alla som var där älskar livet och att det är först när någon som vi har en personlig relation till går bort som det får oss att fundera över de val vi gör. Jag har många gånger tänkt på vilken tur jag måste haft som fortfarande kan sitta här och skriva, och redan imorgon leta reda på nån undangömd ravin där den mjuka vita snön väntar på mig.

Jag vet att helst hade Scott velat göra detsamma. Vi som lever lite på gränsen behöver ibland en väckarklocka, som får oss att tänka en extra gång om just den där bergsidan är värd att riskera livet på. Jag är helt övertygad om att de flesta av oss skulle välja ett annat alternativ om vi innerst inne insåg hur stor risken är ibland.

Ja, jag är en person som gillar spänning och utmaningar, men jag gillar Livet ännu mer. Det finns aldeles för många fina dagar framöver som bjuder på fantastisk snö, där riskerna inte är för stora.

Jag delar med mig av denna sorgliga episod i mitt Liv till framför allt er som är unga och kanske inte ännu haft nån som ni känner som råkat ut för något allvarligt. Det kommer en dag då vi alla inser att Livet är så otroligt underbart, även om vi alla går igenom tuffa perioder. Att det finns INGEN snö som är värd att riskera livet för.

Jag om någon vet hur svårt det är att följa denna levnadsregel. Därför tackar jag Scott för att han har fått mig att fundera över mina val på berget. Jag är övertygad om att jag kommer vara ännu mer ansvarsfull för mitt Liv.

Jag älskar bergen och snön. Jag vill fortfarande uppleva så mycket där. Jag hoppas att mitt blogginlägg bidrar till att ni som läser funderar på vad det är värt att vara levande och hur Ni kan leva fullt ut, utan att ge avkall på att vara så säkra som möjligt.

Till sist vet jag att Scott ler när han ser mig skriva detta och att hans Liv kanske räddar några andra skidälskande Freeriders.

Vila i Frid Scott

Hej på Er alla skidentusiaster!

Snart är det Februari och det känns att och vi har den ljusa och finaste delen av skidsäsongen kvar. Även om jag och även ni säkert haft många fina dagar redan. Själv minns jag särskilt en ledig dag i början av Januari när jag åkte helt själv och fick utlopp för min skidglädje till 100 %. Eftersom jag är så lyckligt lottad att jag åker off-pist hela dagarna så borde det räcka, men det är alltid en helt annan grej att få ösa järnet i sin egen takt och att inte ha ansvaret för någon annan än sig själv.

Tänkte dela med mig av mina tidiga funderingar när det gäller att åka skidor på ett stort berg, och förstå några fundamentala egenskaper som kommer att hjälpa Er.

Jag har ju jobat ett tag nu med det här, och med åren så blir det färre och färre detaljer som är avgörande för att lyckas åka på det sätt som jag personligen anser vara det mest funktionella och effektiva sättet. För att inte missuppfattas så säger jag först att jag anser inte att det finns ett enda sätt attt ta sig ner, utan att alla har vi våra stilar och uppfattningar om vad som funkar.

Men om någon frågar mig om hur de ska göra för att tex inte bli så trötta, känna mer stabilitet och säkerhet, eller få sina skidor att svänga lättare, har jag verktyg som kan göra stor skillnad.

Jag börjar med rörelsen som förklarats på många olika sätt, men som i mina ögon är den essentiella rörelsen som gör oss atletiska när vi åker skidor.

Att flexa fotleden!!!! Ja så enkelt är det. Jag ser så många , även duktiga skidåkare, som inte böjer tillräckligt i fotleden. Att börja att böja fotleden leder till att alla andra rörelser faller på plats. Väldigt många som inte har detta har en känsla av att pjäxan stoppar dom och därför stannar rörelsen vid minsta motstånd. Det handlar inte så mycket om att böja så mycket utan om att sträva efter att pressa och försöka böja fotleden genom svängen, hela tiden. Ibland mer, och ibland lite mindre.

Att använda fotleden på detta sätt skapar bättre position och definitivt bättre kontrol. Vi blir mer rörelseberedda och kan använda både kant och vridrörelser bättre.

Så ut på berget och börja flexa!!!

Vi hörs snart igen med mer insikter om hur det kan bli lättare att klämma lagg,

Hälsningar,

Anders " Fritte Freeride"